Anja Hodann

Plötsligt händer det. Idag gjorde jag min livs första muscle up!

Har varit ganska lugnt på träningsfronten sedan sista tävlingen, men idag masade jag mig iväg till gymet på lunchen. Gjorde mina gamla boll- och bålövningar och varvat med lite pullups. När jag ligger där med bollen så ser jag en kille göra några muscle ups (ganska lätt!). Tjuvlyssnade lite när han gav instruktioner till sin kompis. Jag har ju testat några enstaka gånger men aldrig lyckats komma upp. Kunde till slut inte hålla mig för att gå fram för att ta del av hans tips. Så hänger jag där och ska prova. Och på första försöket är jag uppe! Jag blev så förvånad! Och glad! Det här var ju helt oväntat! Båda killarna (och jag!) tappade hakan: - Eh, tror aldrig jag sett en tjej göra det här förut! Är du klättrare…?

Tjohooooo!!

Är du en hög eller en låg?

Respekt för bigwall…

…men jag älskar bouldering!

Tävlingsväggen i Slovenien.

It’s all about the flash! Så skulle jag kunna sammanfatta de två senaste tävlingarna i Log Dragomer och Innsbruck. Hade jag flashat problemen jag gjorde (istället för de två försök jag haft), så hade jag varit vidare i semi på båda tävlingarna. Att flashen är viktig är i och för sig ingen ny insikt – det är snarare ett mantra inom tävlingsbouldring: ”Första försöket är det viktigaste, ge allt du har för att flasha problemet!”

Innsbruck: Problem nr 1 – teknikaliteter…

Under tävlingen igår, så var ändå vädergudarna med oss och det sprack upp på eftermiddagen. Tyvärr blev det bara fyra problem eftersom de inte vågade chansa på att ha med väggarna som inte hade regnsskydd. Det var ganska hårda problem i min startgrupp och det räckte som sagt med en flash för att gå vidare till semi. När vi sitter i isoleringen utbrister en mycket erfaren klättrare när hon kommer ut från ett problem: What are these shity problems! It is soo hard and physical – in a qualification! Jag vet, det här är information man inte får dela med sig av i isoleringen, hon måste verkligen ha varit upprörd med tanke på denna starka reaktion.

Problem nr 2 – power!

Jag lyckades i alla fall ta tre bonusar, vilket var mer än flera av dem som placerade sig före mig. Det hängde som sagt på det där första försöket på första problemet. (Kommer inte gå in på hur tävlingsreglerna funkar här, ni som vet – ni vet, om någon annan är nyfiken så säg till!).

Problem nr 3  - leg breaker…

Här kom jag inte långt, men kanske lika bra? I detta fall från toppen bröt Sabine Bacher benet. Ah, jag lider med henne!

På sista problemet fick jag dock vara med om en ny upplevelse. Att tiden går ut när jag är på väggen. Suck. Problemet var en väldigt avig dyno (hörde av kommentatorerna på replayen att ledbyggarna medvetet byggd den så att den ska se ”lättläst” ut, men att den är lurigare än den ser ut. Jag ser att det är 30 sekunder kvar på tiden och tänker nästan ge upp. Äh, jag gör ett försök till. Och så sitter dynon! Kruxet är avklarat. Jag tar zongreppet och sen är det bara ett grepp kvar innan toppen… Tiden är ute. Så kan det gå!

Problem nr 4 – dynoteknik!

Åhej!

Åhå!

Nähä!

Joho!

Och tusen tack till min fantastiska hejarklack! Ett svenskigäng som varit på långresa och avslutar med en helg i Innsbruck. Jag hörde er hela tiden och det hjälper så otroligt mycket. Tack!

Snart ska jag gå och heja på Therese som på håret lyckades ta sig till semi. Norwegian power! Senare flyger jag hem till familjen som jag inte sett på alldeles för länge känns det som. Längtar.

Herrarnas kval pågår nu. Damernas kval börjar kl 16. Tävlingen är utomhus. Två av väggarna är helt utan tak… Väderprognosen för Innsbruck idag:

Vi får se hur det går. Kolla live.

Två startgrupper. Jag har start nr 17. Totalt 56 damer.  Här är startlistan:

Istället för att flyga hem från Slovenien och ”mellanlanda” i Stockholm i en och en halv dag tog jag tåget med Therese direkt till Innsbruck.

Har mest suttit på hotellet och jobbat och faktiskt insett att Skype-möten funkar rätt så bra! Internet, dator och telefon – då är det bara att tuta och köra!

Har hunnit med två träningspass på Tivoli. Första dagen så vilade Therese och erbjöd sig att bli min privata coach för kvällen – blev riktigt roliga problem! Andra dagen träffade vi flera av de andra tävlande som också var och tränade. Vid första anblick kan man förvåna sig vid att det är så många bouldrare i världsklass som tränar på det pyttelilla bouldergymet Tivoli. Otroligt litet och trångt, låga väggar och smutsiga grepp. Men jag börjar förstå att det finns en poäng med att ha smockfullt med grepp på väggarna även om de inte byts så ofta (det ger oändliga möjligheter till att göra egna problem av alla dess slag, precis på sin egen gräns) och dessutom att greppen inte alltid måste vara nytvättade (dålig friktion = du måste verkligen nypa mer!). Det kanske är det som är hemligheten. Bra träning med andra ord. I Stockholm är vi bortskämda med ständigt nya problem och nytvättade grepp. Men motsatsen är faktiskt inte heller helt fel – det tvingar en till att både nypa hårdare och bli mer kreativ!

I morgon blir det lite mer jobb. Men när det väl är dags för tekniska mötet i morgon kväll, så loggar jag ut för helgen. På fredag smäller det igen. Då är det dags för nästa tävling.

In action…

Just next to our hotel.

How sweet!

And this is where we stayed!

Nytt land, ny tävling.

I morgon är det dags igen. Herrarnas kval startar kl 10, damernas kl 16. Jag går ut som nr 15 i min startgrupp så jag kommer att klättra ca 17.15. Och som vanligt, det går att följa live på www.ifsc-climbing.org.

Nu ska jag snart sova i ett rum i den här korridoren.

I feel Slovenia – sleep well!

”Lite stolpe ut känsla”, så beskrev 8a min insats i andra världscupen. Ja, kan inte mer än att hålla med. Kände mig stark och lätt i kroppen och klättringen flöt på.

Problem #1:

En slabb. Fick bonus på första försöket. Gjorde totalt tre försök men det blev ingen topp. För mycket anspänning på problem nr 1? Fick möjligheten att prova problemet igen efter att tävlingen var över och då gjorde jag den på ”första” försöket…

Problem #2: 

Tog mig två försök innan jag kom på att jag skulle använda en tåkrok för att hålla in kroppen i ett move. På tredje försöket kommer jag förbi ”kruxet” och närmar mig toppen. Tar tag i kanten på väggen och får den där nervösa känslan att nu är jag nära (läs ”urtoppningssyndromet”). Men då tänker jag: ”Anja, ha is i magen!” (Ah, något lärde jag mig i alla fall från Millau!)

Jag suger i greppen, gör ett fotbyte och ska ta slutgreppet, en pocket.  Nu gäller det att pricka rätt. Is i magen. Jag tänker: ”Lugn nu!”, så sitter toppen. Skönt!

Problem #3:

En dyno. Sätter den på andra och kommer lätt upp till toppen. Känner att jag har flytet i tävlingen nu.

Problem #4:

Kommer upp till näst sista greppet på första försöket och ska göra ett litet avigt move/avlåsning till slutgreppet. Tvekar lite, missar. Nästa försök, satsar lite mer dynamiskt. Inte rätt. Sista försöket, tillbaka igen men får det inte att sitta. Det är alltid lika snopet att på varje försök känna toppen av toppgreppet men inte hålla kvar.

Även detta problem provade jag efter tävlingen och då satt den också på ”första” försöket. Det är intressant hur mycket mer avslappnat jag klättrar när det inte är tävling. Detta är något jag måste träna på. Att inte ta i för mycket när det inte behövs. Slappna av för att få ut max i klättringen när det behövs.

Problem #5:

Lite avig start upp till bonus. Känner hur greppen blir lite hala och ser till att borsta dem ordentligt mellan försöken. Kommer dynamiskt upp till bonus på tredje försöket. Bonusgreppet är bra men jag blev lite ivrig. Istället för att samla mig, matcha in på bonus och sen ta det lite lugnt upp till nästa grep (en sorts räfflad ”krimpsloper”), så går jag för dynamiskt direkt upp till greppet och missar ”rätt räffla” och faller. Neeej. Sen kom jag inte upp till bonusen igen. Men, det känns inte som att det problemet var omöjligt det heller.

Lärdomar: Slappna av mer i klättringen. Tänka på hur ledbyggaren har tänkt (hitta tåkroken på problem nr 2 och på nr 3 fundera på hur de tänkt sig sista movet).

Sammanfattningsvis: Jag ska inte tänka på resultatet. Jag vet att jag hade kunnat göra fyra problem, troligen även fem (därav stolpe ut känslan), och då hade jag varit i semi. Huvudsaken är att klättringen kändes bra. Hade jag känt att det varit omöjliga problem hade jag kanske tvivlat, men nu ser jag det fortfarande som en bit på vägen till att komma tillbaka till tävlingsscenen igen. Visst hade jag verkligen velat klättra semi, men nu får jag titta på och låta mig inspireras. Och heja på min roomie Therese som såg riktigt stark ut i kvalet! Och sen ska jag hem och ladda inför kommande två tävlingar i maj. Slovenien om två veckor, Innsbruck om tre. Gasen i botten!

Så befinner jag mig nu i Kitzbühel redo för ännu en världscupstävling. På Münchens flygplats slogs jag av tanken att jag landat, lyft eller bytt plan där måånga gånger. Alltid i tävlingssammanhang.

Idag blev det inte hyrbil utan tåg vidare in i Tyrolen. Lyckades få till fyra byten på 3 timmar. Tuff tuff tuff.

Väl framme mötes jag av våren. Sol och värme!

Befinner mig nu på hotellrummet som jag delar med Therese och Tina från Norge. Och trots att jag har haft några tuffa och tvivlande dagar senaste veckan så känner jag mig peppad! Nu ska jag bara slappna av och ha roligt.

Det blir två startgrupper. Therese och jag startar i samma och hon konstaterade direkt att det ser ut att vara den tuffare av de två. Jo, vi får väl se. Psykologiskt är det alltid jobbigare att behöva vara topp 10 för att komma till semi och inte topp 20 som när det är en startgrupp. Men jag är laddad. Ska blir kul det här!!

Kvalet går att se live här. Damerna startar kl 16 och jag har startnummer 16 vilket borde bli någon gång innan 17.30.

Startgrupp 1:

Och startgrupp 2: