Anja Hodann

Fullt med fok vid Brudberget idag. Riktigt skönt att komma ut även om det inte blev någon klättring för mig. Men jag var ju ändå tvungen att känna lite på greppen på Supercool - denna stockholmspärla! Fick mig att leta reda på detta gamla klipp från 2007. Det är inte klokt vad åren går. Snart dags att ta revansch!

Tack, bollen! Nu får jag äntligen börja klättra igen efter fem veckors daglig coreträning!

Solen gassar när jag är klar hos sjukgymnasten och jag börjar promenera mot Slussen. Inser dock att kroppen inte är helt redo för att gå hela vägen hem. Det tar dock emot att hoppa ned i tunnelbanan en sådan här dag. Då kommer jag helt plötsligt på - båten! Jag kan ju ta båten! Tänker sällan på att den finns där, men det är ju underbart. Hoppar glatt på Djurgårdsfärgan med barnvagnen och tar mig vattenvägen bort till Djurgården. Kändes lite hemligt att få en skön båttur mitt genom stan bara sådär. Hoppar härligt vårglad av vid Grönan och har sen lagom gångavstånd hem till Gärdet!

Härom veckan var jag några minuter tidig till sjukgymnasten. Toppen tänkte jag, då  hinner jag kanske slänga i mig en kaffe i kvarteret. Tar sikte på en markis med texten Delikatesser Deli och kikar in genom den lilla dörren.

- Kan man få sig en kaffe här?
- Javisst!

Lite för sent inser jag att de bara har vanligt bryggkaffe. Och jag som var så sugen på den där krämiga latten! Nåväl, en vanlig kaffe går väl an. Jag får kaffe upphälld i en pappersmugg och häller själv i en skvätt mjölk från kylen.

- Vad är jag skyldig?
- Tio kronor.

Va?! tänker jag. Finns det fortfarande ställen i Stockholm som säljer kaffe för en tia? Helt plötsligt får jag en helt annan inställning till stället. All heder åt denna lilla stockholmspärla, som dessutom säljer underbara små delikatesser från Öland!

Om motivationen skulle tryta. Illoiha fitness club i Tokyo, designat av Nendo.

Med tillökning i familjen blev det dags för garderobsrensning. Klättergarderoben fick röjas ut för att ge plats åt bebisprylar. Och då insåg jag helt plötsligt att jag typ aldrig slängt ett par klätterskor, trots att de varit totalt utslitna med hål på tårna och allt vad det är. Men, när jag tänker efter så hade jag ju i och för sig ett gäng Sportiva-skor innan det blev Mad Rock. Vart tog de vägen? Ja, så här såg det i alla fall ut. Skor åt en hel skolklass! Blev lite nostalgisk  över att se första SM-vinnarskorna, världscups-brons-skorna och första 8a-boulderskorna… Men nu måste det gallras. Bye bye, darlings!

Ja, det började ju bra. Timmeslånga promenader, några lätta reppass på K2 i veckan med successiva framsteg. Var noggrann med att hela tiden känna efter kroppen så att jag inte förhastade mig att komma i form för snabbt efter graviditeten.

Men så drygt sex veckor efter förlossningen så kom tvärniten. Jag vaknade upp och kunde knappt gå på grund av smärta i fogarna. Och jag som tyckte att jag verkligen lyssnat på kroppens signaler och att allt känts ok. Antar att det är diverse förlossnings-, amnings- och “jag vet inte vad”-hormoner som spökar och gör att man inte känner det man borde känna?

Efter att varit helt förkrossad i några dagar gick jag till en sjukgymnast som har koll på både under-/ efter-graviditetsträning och klättring vilket känns tryggt. Ska nu se till att bygga upp mig i lugn och ro inifrån och ut, så får klättringen komma tids nog.

Det är klart att det känns som ett nederlag när det verkade börja så bra. Har ju bara gått och längtat efter att kunna ta i på väggen igen. Få se detta som en liten varningssignal på att inte ha för bråttom helt enkelt. Skönt att i alla fall ha en klätterresa inbokad till hösten. Tänk att Fontan till och med kan motivera en till att göra något så tråkigt som bäckenbottenträning!

Anna Gärdsmo och jag har blivit tillfrågade att hålla ett föredrag om träning och motivation på K2 nästa torsdag.  Vi hoppas kunna bjuda på en riktigt inspirationsdos med en blandning av bilder, träningstips och smarta knep för hur ni ska lyckas med det där “omöjliga” projektet ni har eller tävlingen ni ska vara i form inför. Synka det med ett träningspass på K2 innan då det är först till kvarn som gäller och platserna är något begränsade. Hoppas vi ses!

Mer info och inbjudan

Var: K2 vid Telefonplan

Datum: Torsdag den 29 mars

Tid: Kl 19:00-ca 20:00

Sneak peek: Så här motiverades jag till att göra “Monkey Roof” i Happy Boulders, Bishop, 2005. Hoppas vi ses!

Det här är mina två nya klätterkompisar - autosäkringarna på K2!

Läskigt att släppa taget och lita på mekaniken? Ja!

Om jag tröttnar på lederna? Nej, bara glad över att få klättring i kroppen igen!

Japp, så satt man bänkad framför datorn en hel solig söndag för att kolla på NM-finalerna. Helt frivilligt. Tävlingsabstinens?

Reagerade på  herrarnas sista semiproblem. Typ bara enfingerpockets. Inte ok. Som tävlande gör man ju vad som helst för att komma upp, oavsett vilka grepp som sitter på väggen. Att som ledbyggare skruva dit en eller flera enfingerpockets är att tigga om att få ett gäng skadade klättrare. I flera tävlingsmanualer (även den danska) står det uttryckligen att man inte ska använda grepp som kan skada klättrarna. Enfingerpockets är väl ett typiskt sådant grepp?

Inte lätt för klättrare att bojkotta ett problem under tävling, men cred till Danne som bara klättrade till zongreppet och sen markerade att problemet inte var värt att klättra. Men det är ju inte lika självklart för dem som inte känner på sig att de redan är i final. Frågar ni mig så är enfingerpockets a big no no på tävlingar.

Här är resultaten från finalen.