Anja Hodann

A blog about climbing

Meny Stäng

Sida 2 av 19

Världens vackraste vårtecken!

 

Se, vilken liten skönhet! Finns det vackrare vårtecken än detta?

Gårdagens heldag i Focksta var fantastisk. Sol som värmer, barn som leker, en skog full av gott sällskap – och fingrar som får ta i på halvrivig granit. Riktigt motiverad till vårens utomhussässong!

Long time no blog…

Tre veckor i Fontainebleau har passerat. Huset skulle ha internet, men det visade sig att det gällde bara två kvadratmeter på innergården. Det hindrade inte Jenny Strong-lady från att rapportera flitigt från resan. Själv har jag dock väntat tills nu. Så här kommer en kort rapport till att börja med.

Väder: Regn dagen vi kom, regn dagen vi åkte, sol däremellan. Magiskt!

Temperatur: Något varmt, men ändå skönt. Fransk vår!

Bäst klättring: Kl 7.30-11 eller kl 16-19

Sandstenen: Lika fin som vanligt. Kom hyfsat snabbt in i Fontan-klättringen, men det är alltid en startsträcka till att komma in i utomhusklättringen efter några vintermånader på plast.

Resans finaste problem: La Baleine, 7a+, i Petit Bois. (JK gör ett press på bilden). Ett problem jag spanat in på tidigare resor och alltid velat klättra. Samtidigt har jag inte haft någon brådska att prova det. Har på sätt och vis känts bra att ha detta stjärnproblem kvar till kommande Font-resor. Men på denna resa blev det av. En av de sista klätterdagarna, i slutet av dagen, barnen trötta och mutade med spel på varsin mobiltelefon… jag var helt enkelt tvungen att göra problemet på max några försök.  Och? Ja, problemet är helt klart värt sin guldstjärna!

Nockeby by night

20130912-182609.jpg

En höst med granit

Höst i luften! En ny säsong är i antågande. Som ni märkt har det varit sommaruppehåll på bloggen. Alltid omotiverad till att klättra på sommaren. För varmt ute, för tråkigt inne.

Tänker tillbaka på året som gått. Förra sommaren tillbringade jag varenda dag åt mina bollövningar för att träna bålmuskulaturen efter att ha fött vårt andra barn. Närmare bestämt tror jag att jag ägnade mer än ett halvår till att dagligen göra dessa övningar. Hur orkade jag? Jo, främst var det nog rädslan av att jag aldrig skulle bli av med de där fogkänningarna. Men sjukgymnasten menade att bara jag gjorde dessa övningar så skulle allt bli bra.

Ett år senare har jag genomfört ett gäng världscupstävlingar och bouldrat 8a utomhus. Det var något jag i min vildaste fantasi aldrig kunnat drömma om för ett år sedan. Senaste halvåret har minst sagt varit intensivt med mycket träning och resande.  Men nu är M inskolad på dagis, både S och jag jobbar för fullt och den där träningsbubblan jag levde i i våras när S var pappaledig och skötte all markservice är över. Och jag kan nog säga att jag har fått min dos av tävling för ett tag.

Men, jag är riktigt taggad för att komma igång med utomhusklättringen. Nu mer än någonsin när det börjar bli höst i luften. I söndags kväll tog jag en tur ut till hemmablocken på Djurgården. Fantastiskt med lite egentid och granit under fingrarna. Än så länge är kvällarna lite ljusa, men det går snabbt när det väl blir mörkt. Tur att blocken ligger precis vid elljusspåret, annars hade det blivit svårt att hitta hem.

Känns som att det här kommer att bli en bra höst.

Efter 35 år så gick det!

Har knappt klättrat de senaste två veckorna eftersom S är i Sydafrika och upptäcker Rocklands. Istället så roar jag mig med att prova på diverse gymnastiska övningar när Olga ändå håller på att hjula och stå på händer och allt vad det är. Så tänkte jag att jag skulle prova mig på en brytning upp till handstående. Något jag aldrig lyckats med, inte ens när jag höll på med truppgymnastiken. Så jag provar, men nej, det var lika tungt som jag mindes det. Men så kom jag på en sak. Jag ska testa mina nya kompisar, de där inre mag- och bålmusklerna som jag lärt känna efter alla bollövningar. Så jag aktiverar magen och bålen, så som sjukgymnasten så fint lärt mig, och så… Ja, tusan, det gick! Min livs första brytning upp i handstående. Tog bara 35 år att komma på hur jag skulle göra!

Alltså, det är något magiskt med den där bålstyrkan! Först muscle up, och sen detta. Kul att jag kan glädja mig åt någon i alla fall nu när klättringen är lite på lågvarv. Provade förresten en muscle up på Klättercentret häromdagen. Och det funkade även på den tjockare stången. Men jag behöver fortfarande lite sving för att klara det…

Muscle up!

 

Plötsligt händer det. Idag gjorde jag min livs första muscle up!

Har varit ganska lugnt på träningsfronten sedan sista tävlingen, men idag masade jag mig iväg till gymet på lunchen. Gjorde mina gamla boll- och bålövningar och varvat med lite pullups. När jag ligger där med bollen så ser jag en kille göra några muscle ups (ganska lätt!). Tjuvlyssnade lite när han gav instruktioner till sin kompis. Jag har ju testat några enstaka gånger men aldrig lyckats komma upp. Kunde till slut inte hålla mig för att gå fram för att ta del av hans tips. Så hänger jag där och ska prova. Och på första försöket är jag uppe! Jag blev så förvånad! Och glad! Det här var ju helt oväntat! Båda killarna (och jag!) tappade hakan: - Eh, tror aldrig jag sett en tjej göra det här förut! Är du klättrare…?

Tjohooooo!!

Högt eller lågt?

20130531-130437.jpg
Är du en hög eller en låg?

20130531-130536.jpg
Respekt för bigwall…

20130531-130655.jpg
…men jag älskar bouldering!

20130531-130744.jpg

It’s all about the flash!

Tävlingsväggen i Slovenien.

It’s all about the flash! Så skulle jag kunna sammanfatta de två senaste tävlingarna i Log Dragomer och Innsbruck. Hade jag flashat problemen jag gjorde (istället för de två försök jag haft), så hade jag varit vidare i semi på båda tävlingarna. Att flashen är viktig är i och för sig ingen ny insikt – det är snarare ett mantra inom tävlingsbouldring: ”Första försöket är det viktigaste, ge allt du har för att flasha problemet!”

Innsbruck: Problem nr 1 – teknikaliteter…

Under tävlingen igår, så var ändå vädergudarna med oss och det sprack upp på eftermiddagen. Tyvärr blev det bara fyra problem eftersom de inte vågade chansa på att ha med väggarna som inte hade regnsskydd. Det var ganska hårda problem i min startgrupp och det räckte som sagt med en flash för att gå vidare till semi. När vi sitter i isoleringen utbrister en mycket erfaren klättrare när hon kommer ut från ett problem: What are these shity problems! It is soo hard and physical – in a qualification! Jag vet, det här är information man inte får dela med sig av i isoleringen, hon måste verkligen ha varit upprörd med tanke på denna starka reaktion.

Problem nr 2 – power!

Jag lyckades i alla fall ta tre bonusar, vilket var mer än flera av dem som placerade sig före mig. Det hängde som sagt på det där första försöket på första problemet. (Kommer inte gå in på hur tävlingsreglerna funkar här, ni som vet – ni vet, om någon annan är nyfiken så säg till!).

Problem nr 3  - leg breaker…

Här kom jag inte långt, men kanske lika bra? I detta fall från toppen bröt Sabine Bacher benet. Ah, jag lider med henne!

På sista problemet fick jag dock vara med om en ny upplevelse. Att tiden går ut när jag är på väggen. Suck. Problemet var en väldigt avig dyno (hörde av kommentatorerna på replayen att ledbyggarna medvetet byggd den så att den ska se ”lättläst” ut, men att den är lurigare än den ser ut. Jag ser att det är 30 sekunder kvar på tiden och tänker nästan ge upp. Äh, jag gör ett försök till. Och så sitter dynon! Kruxet är avklarat. Jag tar zongreppet och sen är det bara ett grepp kvar innan toppen… Tiden är ute. Så kan det gå!

Problem nr 4 – dynoteknik!

Åhej!

Åhå!

Nähä!

Joho!

Och tusen tack till min fantastiska hejarklack! Ett svenskigäng som varit på långresa och avslutar med en helg i Innsbruck. Jag hörde er hela tiden och det hjälper så otroligt mycket. Tack!

Snart ska jag gå och heja på Therese som på håret lyckades ta sig till semi. Norwegian power! Senare flyger jag hem till familjen som jag inte sett på alldeles för länge känns det som. Längtar.

 

Är vädergudarna med oss?

Herrarnas kval pågår nu. Damernas kval börjar kl 16. Tävlingen är utomhus. Två av väggarna är helt utan tak… Väderprognosen för Innsbruck idag:

Vi får se hur det går. Kolla live.

Två startgrupper. Jag har start nr 17. Totalt 56 damer.  Här är startlistan:

 

 

Smutsiga grepp – hemligheten bakom nypet!

Istället för att flyga hem från Slovenien och ”mellanlanda” i Stockholm i en och en halv dag tog jag tåget med Therese direkt till Innsbruck.

Har mest suttit på hotellet och jobbat och faktiskt insett att Skype-möten funkar rätt så bra! Internet, dator och telefon – då är det bara att tuta och köra!

Har hunnit med två träningspass på Tivoli. Första dagen så vilade Therese och erbjöd sig att bli min privata coach för kvällen – blev riktigt roliga problem! Andra dagen träffade vi flera av de andra tävlande som också var och tränade. Vid första anblick kan man förvåna sig vid att det är så många bouldrare i världsklass som tränar på det pyttelilla bouldergymet Tivoli. Otroligt litet och trångt, låga väggar och smutsiga grepp. Men jag börjar förstå att det finns en poäng med att ha smockfullt med grepp på väggarna även om de inte byts så ofta (det ger oändliga möjligheter till att göra egna problem av alla dess slag, precis på sin egen gräns) och dessutom att greppen inte alltid måste vara nytvättade (dålig friktion = du måste verkligen nypa mer!). Det kanske är det som är hemligheten. Bra träning med andra ord. I Stockholm är vi bortskämda med ständigt nya problem och nytvättade grepp. Men motsatsen är faktiskt inte heller helt fel – det tvingar en till att både nypa hårdare och bli mer kreativ!

I morgon blir det lite mer jobb. Men när det väl är dags för tekniska mötet i morgon kväll, så loggar jag ut för helgen. På fredag smäller det igen. Då är det dags för nästa tävling.

 

© 2016 Anja Hodann. Alla rättigheter reserverade.

Tema av Anders Norén.