”Lite stolpe ut känsla”, så beskrev 8a min insats i andra världscupen. Ja, kan inte mer än att hålla med. Kände mig stark och lätt i kroppen och klättringen flöt på.

Problem #1:

En slabb. Fick bonus på första försöket. Gjorde totalt tre försök men det blev ingen topp. För mycket anspänning på problem nr 1? Fick möjligheten att prova problemet igen efter att tävlingen var över och då gjorde jag den på ”första” försöket…

Problem #2: 

Tog mig två försök innan jag kom på att jag skulle använda en tåkrok för att hålla in kroppen i ett move. På tredje försöket kommer jag förbi ”kruxet” och närmar mig toppen. Tar tag i kanten på väggen och får den där nervösa känslan att nu är jag nära (läs ”urtoppningssyndromet”). Men då tänker jag: ”Anja, ha is i magen!” (Ah, något lärde jag mig i alla fall från Millau!)

Jag suger i greppen, gör ett fotbyte och ska ta slutgreppet, en pocket.  Nu gäller det att pricka rätt. Is i magen. Jag tänker: ”Lugn nu!”, så sitter toppen. Skönt!

Problem #3:

En dyno. Sätter den på andra och kommer lätt upp till toppen. Känner att jag har flytet i tävlingen nu.

Problem #4:

Kommer upp till näst sista greppet på första försöket och ska göra ett litet avigt move/avlåsning till slutgreppet. Tvekar lite, missar. Nästa försök, satsar lite mer dynamiskt. Inte rätt. Sista försöket, tillbaka igen men får det inte att sitta. Det är alltid lika snopet att på varje försök känna toppen av toppgreppet men inte hålla kvar.

Även detta problem provade jag efter tävlingen och då satt den också på ”första” försöket. Det är intressant hur mycket mer avslappnat jag klättrar när det inte är tävling. Detta är något jag måste träna på. Att inte ta i för mycket när det inte behövs. Slappna av för att få ut max i klättringen när det behövs.

Problem #5:

Lite avig start upp till bonus. Känner hur greppen blir lite hala och ser till att borsta dem ordentligt mellan försöken. Kommer dynamiskt upp till bonus på tredje försöket. Bonusgreppet är bra men jag blev lite ivrig. Istället för att samla mig, matcha in på bonus och sen ta det lite lugnt upp till nästa grep (en sorts räfflad ”krimpsloper”), så går jag för dynamiskt direkt upp till greppet och missar ”rätt räffla” och faller. Neeej. Sen kom jag inte upp till bonusen igen. Men, det känns inte som att det problemet var omöjligt det heller.

Lärdomar: Slappna av mer i klättringen. Tänka på hur ledbyggaren har tänkt (hitta tåkroken på problem nr 2 och på nr 3 fundera på hur de tänkt sig sista movet).

Sammanfattningsvis: Jag ska inte tänka på resultatet. Jag vet att jag hade kunnat göra fyra problem, troligen även fem (därav stolpe ut känslan), och då hade jag varit i semi. Huvudsaken är att klättringen kändes bra. Hade jag känt att det varit omöjliga problem hade jag kanske tvivlat, men nu ser jag det fortfarande som en bit på vägen till att komma tillbaka till tävlingsscenen igen. Visst hade jag verkligen velat klättra semi, men nu får jag titta på och låta mig inspireras. Och heja på min roomie Therese som såg riktigt stark ut i kvalet! Och sen ska jag hem och ladda inför kommande två tävlingar i maj. Slovenien om två veckor, Innsbruck om tre. Gasen i botten!